Tankar direkt från mitt huvud! Musik som spelas just nu: Hilf mir fliegen med Tokio Hotel.
(Meningen är inte att ni ska förstå utan bara läsa)

Allt ska gå bra, jag har inte kommit så långt med mina frågor, det ska fixa sig. Det gör det i vilket fall som helst. Jag blir bara så ledsen och besviken, han tror inte på mig, han tror mig inte! Hur svårt ska det vara, ska jag behöva gå så långt som att bryta ihop framför honom? Vilket jag gjorde, nu hoppas jag att han tagit det lilla steget,  han  ska lita på mig att jag inte ljuger om mina besvär, varför skulle jag ljuga? Finns ingen anledning att ljuga om ett besvär som kommer ligga och trycka mot hjärtat resten av livet. Det kom som ett slag i nacken att har allt blivit värre, nu är jag uppe i tre olika typer av mediciner som ska tas varje dag. Är jag värd detta? Varför händer detta mig? Detta året tävlar jag SM, det blir min sista tävling pga av två saker, USA och mitt besvär, jag orkar inte gå på varje tävling och må dåligt att inte kunna andas normalt efter man kommit ut från golvet, det svider i bröstet. Känns som om det fastnat ett rivjärn mellan lungorna, Hjärtat går i 120 för man är rädd, rädd för att förlora kontrollen över sig själv. Senaste tävlingen hände det som jag aldrig trodde, det var en för hög prestation för min kropp, för mitt "lilla" besvär, vi var tvugna att dansa om eftersom en av dommarna inte var klara med bedömningen, vi dansade sammanlagt mer än 3 minuter i sträck, när jag gick av golvet tog jag min medicin som vanligt men märkte att jag inte kunde dra in allt utan stoppades av en mindre hostatack, jag kände blodsmaken i min mun komma, blödde det i halsen? Riktigt, det blödde i min hals! Sedan dess har jag alltid varit rädd, rädd för att prestera för hårt!

/MIRRE